Dylan Dog – De Sista Ljuva Åren

Tills alldeles nyligen hade jag ingen aning om vad det här var för en figur. Min enda referenspunkt är numera Av Vargablod som jag skrev om för några dagar sedan. Jag slogs av seriens förmåga att utnyttja klichéerna och samtidigt grundlura mig med dem. Det är ett svårt trick men det lyckades. Av Vargablod var en kort berättelse på runt tjugotalet sidor medan det här är en riktig fullängdare som istället ligger på runt hundra sidor.

Jag kan inte rå för att jag funderar lite på hur lång berättelsen skulle vara, om man istället för att i seriealbumsformat berätta den utan bilder. Det skulle säkert kunna bli en ganska lång berättelse om man la ut texten lite grand. Det finns helt klart utrymme för det. Varför inte en filmatisering? Jag gillar det gruvliga i historien med upplösningen som för tankarna till Twilight Zone eller Amazing Stories. Därmed inte sagt att det här är en egentlig skräckhistoria. Det känns som att människorna i den är mer levande än vad de brukar vara i den serietidningsvärld jag är van vid sedan barndomen. Det är den enda serietidningsvärld jag kan referera till. Det kanske är en orättvis jämförelse då Dylan Dog lämpar sig mer för vuxna än de serietidningar om superhjältar jag ägnade min barndom åt. Det finns både sex och ond bråd död. Kvaliteten på själva albumet är hög, sidorna är så där härligt tjocka att man får kolla ett par gånger extra om man inte har tagit två blad istället för ett. Det gillar jag!

Jag gillar hur man lyckas dra ut på historien som hade gått att göra ännu enklare än så här också. Den ligger på en lagom nivå. Det behöver inte vara barnsligt enkelt bara för att man ackompanjerar texten med bilder. Någonstans mellan en deckare och listigt seriealbum duger alldeles utmärkt. Blir det för ambitiöst är det lätt hänt att det också blir pretentiöst men den fällan klarar man sig undan.

Liksom i Av Vargablod finns det gott om teorier om hur allt hänger ihop. Det finns också gott om cliffhangers som gör att man inte gärna pausar förrän man har läst ut hela. Där kommer seriealbumet väl till pass eftersom det går betydligt fortare att ta sig igenom det än en ordinär deckare. Hur som helst slutar berättelsen åter igen med att man är grundlurad. Ingen av de teorier jag hade visade sig stämma till slut…

Dylan Dog – Av Vargablod

När jag startade den här bloggen hade jag inga som helst planer på att skriva om något nytt. Det skulle helt enkelt vara en plats där jag kunde skriva av mig om de tonvis serietidningar som låg och skräpande i mina skåp och låder. Serietidningar som var sedan barndomen. I sammanhanget vill jag också belysa att jag verkligen inte vet skillnaden mellan en serietidning, ett seriealbum och en serieroman (grafisk roman). För mig är kanske det senare en mer påkostad variant av ett seriealbum, det bör vara en ganska lång historia och gärna med en mer vuxen prägel. Jag är inte säker på den definitionen men just nu känns den Adekvat.

Just det här äventyret faller väl lite grand på längden, annars är det en klart påkostad produktion som lämpar sig för vuxna, även om en tonåring också skulle kunna tillgodogöra sig den förstås. Det är inget för de allra yngsta, det är helt klart.

För min egen del var det mest superhjältar som gällde under mina uppväxtår. Jag läste sällan eller aldrig tidningar som Skräck eller Chock. De var nog aningen före min tid också skulle jag tro. Här är det ställt bortom allt tvivel redan från första sidan att det är någon sorts skräckhistoria vi ska bli bjudna på. Jag gillar tecknarstilen. Den är enkel och det är inte en massa onödigt med i bilderna. Man får det man behöver för att göra historien full rättvisa. Hade jag läst det här när jag var barn hade jag säkert gillat det fullt ut! Och det gör jag fortfarande. Visserligen är berättelsen i kortaste laget men den drivs stadigt framåt på ett bra sätt. Närt jag tror mig ha räknat ut precis hur det ligger till blir jag först förvånad över klichéerna och sedan över att jag har blivit grundlurad. Det är nästan som att man har blivit grundlurad av serietidningsmanuset!

Jag har ytterligare en serietidning/album/bok liggande av Dylan Dog som jag ska ta tag i så fort jag hinner. Det här äventyret har helt klart gett mig mersmak. Det ska bli spännande att klura ut vad det egentligen är för en figur. Så vitt jag förstår det är det en detektiv som specialiserat sig på övernaturliga historier, men som inte har några egna superkrafter. Det är ursprungligen italiensk och enligt wikipedia den näst mest framgångsrika i hemlandet. Dessutom läser jag mig till att den ligger till grund för filmen Dellamorte Dellamore, som jag tyvärr inte haft möjlighet att se än. Tror jag ska göra något åt det snarast!